En graviditet varar normalt i 280 dagar.
280 dagar motsvarar 40 veckor.

40 veckor är jäkligt lång tid.

Jag märkte inte förrän vecka 5-6 att jag var gravid och vad jag märkte det på var på ett överjävligt illamående.

En måndag på jobbet satt jag och diskuterade med Gud om vad detta illamående kunde bero på. Vi hade en teori om att det var sviter från midsommarhelgen men vi båda kände nog ändå att det var lite väl långsökt. Vi funderade vidare och landade i två tänkbara dilemman, antingen så är jag gravid eller så har jag cancer. Jag lovade både mig själv och Gud att köpa ett test redan samma dag och om det visade sig att det skulle visa sig vara negativt så skulle jag istället kontakta läkare omgående.

Sagt och gjort, jag gick hem, ett test inhandlades och där med stora digitala bokstäver och siffror stod det gravid +3v!

Puh! Ingen cancer!

Det där illamåendet hängde i hela sommaren och slutade lagom i v 13-14 någon gång! Och då började jag må riktigt bra ganska längre, lite foglossnig och småskräp men inget allvarligt! Jag har egentligen mått alldeles utmärkt hela tiden.

Sedan vecka 28-30 har det varit och är lite kämpigt med sömnen och att jag inte kan gå så mkt eller stå eller sitta nån längre stund utan att få ont. Men då jag inte har behövt att göra någon av de sakerna om jag inte velat så har det ändå känts ok.

Rent psykiskt så är det inte rosenrött hela tiden, ibland såklart! Men det är också mycket att tänka på, mycket att avstå och jag har ibland vart obeskrivligt trött och matt.

Som tur är är detta under en begränsad tid!

Och nu är den begränsade tiden snart förbi. Det är idag endast 10 dagar till beräknad födsel!

10 dagar tills vi får träffa vårt barn för första gången! Det är så stort och mäktigt och jag kan faktiskt inte alls förstå eller föreställa mig hur det kommer att vara.

Men vi är inte där än, och fram tills dess så ska jag göra saker och unna mig saker som jag inte kommer att kunna göra på samma sätt eller ens göra för att jag har ansvar för ett barn!

Så skål ( även ramlösa bubblar) för bebisen och för mitt nya liv. Och framför allt skål och tack till mitt nuvarande liv- vi har haft 27 jäkligt bra år ihop:)

Om ett par timmar börjar jag nedräkningen på riktigt, kl 14 ska jag träffa tjejerna på fika och jag funderar på att strunta i väskan och bara ta kort och telefon med mig! Det ni så kan man inte göra om man har barn! :)

Nattinatt

Jag märker att jag förändras, att jag inte är på humör, att jag är trött och näst intill sjuk hela tiden. Jag väljer att dra mig undan och jag är inte sugen på att träffa folk... Ingenting av detta är det minsta likt mig!

Men jag antar att det gått upp för mig att jag har något viktigt att göra och något livsomvändande att förhålla mig till. Och det gör mig inåtvänd och fokuserad.

Jag är jätteledsen att jag kan uppfattas som ointresserad och disträ men det är inte min mening. Det är bara som det är just nu! Och jag är helt övertygad om att när jag klarar av min uppgift och vår bebis är här då kommer jag vara mitt vanliga glada jag igen!

Det är nu allt mellan 0 och 28 dagar kvar till förlossning och jag är
Mindre nervös och rädd än jag någonsin vart. Jag är rätt lugn inför set faktiskt, vilket ni som känner mig väl troligen är lite förvånade över. Men någonstans på vägen insåg även jag att jag lite satt mig i en sits där jag bara måste acceptera och gilla läget.

Varken jag eller någon annan kan veta om bebisen är fullt frisk eller inte, vi vet inte hur liten ser ut eller i vilken storlek liten är. Ingen vet nu hur lång tid förlossningen kommer ta eller om den kommer gå bra eller inte... Men vi måste alla bara gilla läget!

Det är jättetufft men såhär är det ju för alla med olika saker i livet, ibland får man bara lita till högre makter- let go, and let god!

det enda jag vet nu är att när liten väl är här kommer inget någonsin bli detsamma, det blir ett nytt liv!
Men jag är oerhört tacksam och glad för det liv jag har och haft hittills också:)

En sista sak: tack älskade familj och vänner för att ni finns!