I lördags talade jag med en person jag inte känner men som två främlingar gör pratar man om jobb och familj, när jag berättar att jag har en liten kille hemma säger han åh vad härligt! Då vet du vad kärlek är nu då!
...?svarar jag!
Varpå han svarar, Innan man får barn vet man inte vad kärlek är!

Jag försökte lite tamt att protestera men för döva öron...

Men ju mer jag tänker på det destå säkrare är jag! Så kan man inte säga!

Det är inte så längesedan jag inte hade barn och visst visste jag vad kärlek var då! Visst hade jag älskat villkorslöst och upplev sann lycka innan.

Det är att jämföra med att den som inte varit svältande eller hemlös inte på riktigt uppskattar att ha ett hem och mat på bordet! att den som Inte varit nära att dö inte uppskattar livet på riktigt...

Allt man ser känner och upplever gör man efter sina egna erfarenheter!

Mitt värsta tänkbara kanske är en bagatell för en annan människa i en annan situation men det är fortfarande mitt värsta! Eller tvärtom.

Vi känner för olika saker men våra känslor är lika äkta och går inte att mäta och jämföra med andras!

Så gör mig en tjänst och sluta säga sådär! Mitt liv var innehållsrikt och roligt och fantastiskt härligt att leva även innan vi fick Charlie och det är det nu med!

Punkt!